painted Christ in the house of Martha and Mary in 16th/17th century   Related Paintings of Follower of Jacopo da Ponte :. | Thamar wird zum Scheiterhaufen gefuhrt | The Adoration of the Magi | The Good Samaritan | The Road to Calvary | The Adoration of the Magi |
Related Artists:
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.
Felix Vallotton
1865-1925was a Swiss painter and printmaker associated with Les Nabis. He was an important figure in the development of the modern woodcut. He was born into a conservative middle class family in Lausanne, and there he attended College Cantonal, graduating with a degree in classical studies in 1882. In that year he moved to Paris to study art under Jules Joseph Lefebvre and Gustave Boulanger at the Academie Julian. He spent many hours in the Louvre, where he greatly admired the works of Holbein, Derer and Ingres; these artists would remain exemplars for Vallotton throughout his life.[1] His earliest paintings, such as the Ingresque Portrait of Monsieur Ursenbach (1885), are firmly rooted in the academic tradition, and his self portrait of 1885 (seen at right) received an honorable mention at the Salon des artistes français in 1886. During the following decade Vallotton painted, wrote art criticism and made a number of prints. In 1891 he executed his first woodcut, a portrait of Paul Verlaine. The many woodcuts he produced during the 1890s were widely disseminated in periodicals and books in Europe as well as in the United States, and were recognized as radically innovative in printmaking. They established Vallotton as a leader in the revival of true woodcut as an artistic medium; in the western world, the relief print, in the form of commercial wood engraving, had long been mainly utilized unimaginatively as a medium for the reproduction of drawn or painted images and, latterly, photographs. Vallotton's starkly reductive woodcut style features large masses of undifferentiated black and areas of unmodulated white. While emphasizing outline and flat patterns, Vallotton generally made no use of the gradations and modeling traditionally produced by hatching. The influences of post-Impressionism, symbolism and the Japanese woodcut are apparent; a large exhibition of ukiyo-e prints had been presented at the École des Beaux-Arts in 1890, and Vallotton, like many artists of his era an enthusiast of Japonism, collected these prints. He depicted street crowds and demonstrations including several scenes of police attacking anarchists bathing women, portrait heads, and other subjects which he treated with a sardonic humor. His graphic art reached its highest development in Intimit's (Intimacies), a series of ten interiors published in 1898 by the Revue Blanche, which deal with tension between men and women. Vallotton's prints have been suggested as a significant influence on the graphic art of Edvard Munch, Aubrey Beardsley, and Ernst Ludwig Kirchner .By 1892 he was affiliated with Les Nabis, a group of young artists that included Pierre Bonnard, Ker-Xavier Roussel, Maurice Denis, and Edouard Vuillard, with whom Vallotton was to form a lifelong friendship. During the 1890s, when Vallotton was closely allied with the avant-garde, his paintings reflected the style of his woodcuts, with flat areas of color, hard edges, and simplification of detail.
Johann Baptist Seele
Germany (1774 -1814 )